Hyttlandskapet

Koppargruvan i Falun är Sveriges mest kända gruva och dess storhetstid inföll under 1600-talet och pågick in på 1700-talet. För att vidareförädla malmen behövdes hyttor där malmen kunde smältas och under 1400-talet anlades flera kopparhyttor runt omkring gruvan och i bergsmansbygden. Hyttorna drevs med hjälp av vattenkraft, vilket medförde att de alltid byggdes invid vattendrag.
Här i Staberg är det känt att bergsmännen anlade kopparhyttor utmed Knivaån på 1400-talet. Varje hytta ägdes gemensamt av flera bergsmän. Kring år 1640 låg sex hyttor vid Knivaån.

Skutorna som trafikerade Runn

Bergsmännen lät också bygga en liten hamn vid Knivaåns utlopp i sjön Runn. Transporterna av malm och koppar skedde vintertid med slädforor och under resten av året med hjälp av så kallade Runnskutor in till Falun via Runn. De kunde lasta upp till 50 ton och var breda med flat botten vilket fungerade bra i grunda vatten.
En av konstruktörerna var den kände skeppsbyggaren Fredrik af Chapman, som i början av 1800-talet fick i uppdrag att konstruera en skuta som skulle frakta råkoppar.
Olof Nauclér, ägare till Stabergs bergsmansgård, ägde år 1757 en egen skuta som gick på Runn. Förutom malm och råkoppar fraktades bland annat även stora mängder ved på skutorna.

Slagghögarna minner om historien

Vid smältningen av kopparmalmen uppstår en biprodukt som kallas slagg. Slaggen kördes ut från hyttan, krossades och lades i stora högar. Dessa ofta flera meter höga och breda slagghögar är ibland de enda spår som minner om de hyttor som en gång fanns.
Väster om Staberg ligger flera sådana stora slagghögar men här finns också rester av rostanläggningar. De syns som stora gropar i slänten på vägen ner mot Knivaåns utlopp. Dessa lämningar utgör ett karaktäristiskt särdrag för Bergslagens landskap.