Odlingslandskapet

Bergslagens odlingslandskap upplevs ofta som särpräglat. Förutsättningarna för odling var dåliga. Åkermarken bröts med stor möda.
De många odlingsrösena är tydliga spår efter detta röjningsarbete. Åkerlappar och ängar ligger insprängda i dalar och sänkor, idag inte sällan omgivna av skogspartier.

Kring byarna och bergsmansgårdarna runt Falun uppstod ett sätt att odla som kallas för lindbruk eller att jorden brukades enligt det så kallade Falusättet. En linda är en gräsbevuxen åker och lindbruket var ett småskaligt odlingssätt som byggde på att bonden växlade mellan åker, äng och träda.

Odlingslotterna var ofta långa och smala. Det år som åkern lagts i träda fick den vila samtidigt som gräset vid skördetid ökade produktionen av hö.
Behovet av just hö var extra stort på grund av alla hästar som behövdes för hytt- och gruvdriften.

Till skillnad från spannmål kunde inte hö transporteras långa sträckor eftersom det då gick åt i form av energi åt de hästar som transporterade. Detta odlingssätt gjorde att tiden som åkern låg i träda minimerades.
På så sätt gav lindbruket också bergsmännen större avkastning än mer traditionellt brukande av jorden.

På 1700-talet effektiviserades jordbruket ytterligare när den så kallade «dalplogen» började användas på åkrarna. Tidigare fanns endast plogar av trä men «dalplogen» hade svängd vändskiva av järn för att jorden lättare skulle kunna vändas vilket också ökade avkastningen.

Bergsmännen själva var ofta upptagna med bergsbruket, så det var kvinnor och barn som i första hand fick sköta gårdarna.
Männen hjälpte till vissa tider på året, till exempel när hyttorna sommartid stod stilla på grund av sämre vattentillförsel. Dessutom fanns ett förbud att driva hyttorna under växtsäsongen.