Bygden – Vika, Kniva och Hosjö

Skuruhäll ligger på Oxebergs Råberg och är en knutpunkt i landskapet. Dit går gränsen för två län Gävleborgs och Dalarnas. Under 1600-talet var skogen värdefull och tvister uppstod hur gränsen egentligen gick. 1702 fick Kungl:Majt, landshövdingen i Dalarna baron Gripenhielm m.fl. i uppdrag att en gång för alla fastställa gränserna. De utvalde ”en i ögonenfallande berghäll” och reste Skuruhällsröset.

Kniva är en liten by, halvägs mellan Vika och Hosjö. Den skiljer sig markant från de andra Vikabyarna. Det är en gammal industriort som uppstod under tidig medeltid med flera stora kopparhyttor, rostugnar och smedjor. Här fanns både ett tegelbruk och det välkända bageriet Vika-Bröd ända in på 1960-talet.

Vid Koparvet i Kniva börjar Dalkarlsleden. Leden användes förr av forkarlar från Siljansområdet, som arbetade vid Såghyttan. Leden fortsätter över bergen, längs Stentjärnsvägen och vidare till Såghyttan. Att gå leden är ganska krävande och man bör ha god tid på sig, det tar ett par timmar i lugn takt. Sotbo gamla fäbod, som ligger söderut längs leden är ett nästan urskogsartat område och är väl värt ett besök. Flera kolbottnar och kolarkojeruiner finns längs leden.

Kivnäbben, även kallad Svansbacke. Ute på näset finns lämningar efter en medeltida gård, odlingsrösen och spår efter tidigare odling. På udden finns ett mycket naturskönt område med en pelarsal av björkar.

Vika Kyrka

Mitt i Vika ligger gråstenskyrkan från slutet av 1400-talet. Delar av grunden är från en äldre stenkyrka. Den första kyrkan i Vika lär ha varit i trä och uppförts på slutet av 1200-talet. När kyrkan restaurerades upptäcktes överkalkade målningar från 1500-talet. Under putsen gömde sig även sångläktare, en sk gapskulle. Det hittades även en skatt bestående av träskulpturer från den katolska tiden.

Kyrkbytjärnen

Kyrkbytjärn är en mycket näringsrik fågelsjö med skrattmåsar, sothönor och skäggdopping, kärrhökar, rördromar, änder, svanar, gäss, doppingar, vadare, fiskgjuse, sävsångare, vattenrall, hornugglor. Kyrktjärn är Falun mest betydelsefulla fågelsjö, både för häckande fåglar och för fåglar som passerar på vår- och höstflyttning.

Blåsänder

Den rika tjärnen Blåsänder ingår i det europeiska nätverket av värdefulla naturområden som kallas Natura 2000. Detta innebär att Sverige åtagit sig att bevara områdets värden för fågellivet.
Runt kyrktjärn går en ca 3 km lång markerad vandringsled. Efter leden finns tre olika fågeltorn som erbjuder bra observationsplatser. På västra sidan finns en slogbod med eldstad, på östra sidan kopior av sk blästerugnar i vilka man framställer järn ur myr- och sjömalm enligt forntida teknik.
Längst ut i söder finns Gramsängs udd, en tallbeklädd åsrygg som går ut i tjärnen och är ett geologiskt naturreservat – rullstenssås. Åsen är även en mycket vacker rast- och observationsplats.

På Fornäs udd ligger ett tiotal gravar i form av rösen och stensättningar. De påminner om sk norrländska kuströsen från bronsåldern (1500 -500 f Kr). Ett flertal gruvhål finns även här.

Rankhyttans Herrgård

Rankhyttan är en bergfrälsegård (skattebefriad) med anor från 1500-talet där själva herrgården är bygd på gråstensvalv från medeltiden. Gården har haft många ägare, en av de mest kända var Anders Persson som var studiekamrat med Gustav Vasa.
När Vasa flydde danska spejare sökte han hjälp hos Anders Persson. Då låg kopparhytta, såg, kvarn och benstamp vid bäcken och stora slaggvarp bredde ut sig över gården. Slaggen finns kvar idag men ligger under jorden.
Under medeltiden togs malmen från Falu Koppargruva och under 1500-talet även från Kalvsbäckens gruva. Kungsladans är en trösklada från 1470-talet som redan 1668 blev klassad som riksmonument.

Strand eller Vika Strand var förr i tiden en viktig knutpunkt för transporter mellan Falun och Västerås och till Stockholm. Sveriges äldsta milsten från 1652 finns i Strand.

Hagelsnäs efter vägen mellan Vika Strand och Lövåsen ligger herrgården Hagelsnäs. Till Hagelnäs skapades på 1820-talet Såghyttan, med kopparframställning av malm från Tomtebo gruva i Stora Skedvi .

Nyhyttan nämns för första gången 1491. Här har funnits en skvaltkvarn och kopparhytta. På 1700-talet blev det modernt med anstalter. 1796 provades vattnet och en brunnsanläggning byggdes. I byn finns en medeltida lada uppförd av rundtimmer. Den gamla forvägen mellan Västerås och Falun passerade Nyhyttan.

I Kalvsbäcken finns gruvor med anor sedan 1200-talet. Det har funnits många ägare, bl a Anders Persson på Rankhyttan. Han kom i onåd hos konungen för påstådda konspirationer mot honom i samband med klockupproret och släkten Persson förlorade rättigheten till gruvan, samtidigt som han miste huvudet. Rättigheten återlämnades senare till Anders syster som stod för brytningen fram till 1549 då staten tog över. Den malm som utvanns var koppar och silver. På 1900-talet utvanns zink, bly och svavelkis.

Vid Lunån vittnar stenålderfynd om en av de äldsta byarna i Vika socken. Lämningar visar på en omfattande hytt- och kvarndrift vid Lunån. Idag är Lunån en by som präglas av småskaligt jordbruk.

Vid Såghytte kopparverk bedrevs 1830-1865 kopparsmältning och svaveltillverkning. När verksamheten inte längre var lönsam såldes allt på aktion 1867. Kvar finns grundstenar av hyttan, garhyttan, varm- och kallrostar samt stora slagghögar.

Under forntiden var trakten kring Runn och Vikasjön en av Dalarnas huvudbygder. Området kring Vikasjön och Kyrbytjärn är av Riksantikvarieämbetet klassat som riksintressant. Ett tiotal platser har påträffats med fynd från denna tid, t ex stenyxor och pilspetsar.

Knivas tidigaste historia

Exakt när Kniva blev isfritt vet vi inte, men det bör ha skett ungefär 6500 år före 0. När isen smälte steg vattnet, och eftersom landet också var nedpressat av isens tyngd var havsytans nivå på den tiden, här i trakten av Runn, omkring 200 meter över den nuvarande. Vattnet stod ett tag så högt att Stabergs Klack var ett grund 13 meter under ytan, och det enda som då syntes av det nuvarande Kniva var ett par tre små kobbar som numera är de högsta punkterna på Mariebergsberget. Geologerna anser att Kniva blev beboeligt runt 5000 före 0. Då befinner vi oss vid slutet av äldre stenåldern. 

Sten- och bronsåldern

Omkring år 4000 före 0 berördes landskapet Dalarna bara av en havsvik som slutade ungefär 5 mil söder om Torsång. Vid den viken fanns en ganska stor bosättning, och även i Torsång fanns boplatser vid ungefär denna tid. 

Ett eller fler stenåldersfynd ska ha gjorts på en åker öster om Hyttbacken norr om Stora Skepptjärn i Kniva. Några andra fynd från Kniva finns inte, men däremot flera från södra delen av Vika socken, bl. a. stenyxor, pilspetsar och vid Fernviken även fångstgropar. 

Järnåldern

Troligen är Gammelgården den allra äldsta fasta bosättningen i Kniva och möjligen den äldsta norr om Vika (alltså vid Runn och sjösystemen norrut mot Enviken-Hälsingland).
Här finns heller inga bevis, men begrunda Gammelgårdens läge: nära åmynningen vid en stor sjö tillhörande vattenleden norröver mot Hälsingland, omgiven av goda åkerjordar och synnerligen vidsträckta och viltrika skogar åt öster och norr; med mängder av fiskrika småsjöar på nära avstånd. 

Med stor sannolikhet förekom järnhantering här omkring år 600-500 före 0, vi vet att myrmalmssmältning förekom i Vika bara några kilometer därifrån. Så nära som i Kivnäbben, tre kilometer söderut, har man funnit rester efter ”lågteknisk järnslagg”. 

Kopparbearbetning och hyttdrift

Det är nog mer än troligt att det var myrjärnsmän som upptäckte kopparfyndigheten vid Falun. Man vet att gruvan var i bruk senast år 667. Redan nu kan bönder från bland annat Kniva ha börjat bryta malm, forsla hem den och rosta och smälta den hemma, i de redan befintliga myrjärnsugnarna. ”Industriell” kopparproduktion kom igång när vattenhjulet togs i bruk, vilket troligen skedde i mitten av 1200-talet eller något tidigare. Då behövdes ju vattenkraft, och då tog bergsmännen i anspråk alla tillgängliga vattendrag runt Kopparberget, bland dem Kniva-ån. 

Historisk tid – de första kända Knivaborna

Sedan måste vi hoppa lite framåt i tiden för att komma in på någorlunda säker historisk mark. Beläggen är inte många, men några finns det i alla fall. 
Det tidigaste säkra omnämnandet av någon Knivabo man hittills funnit är från år 1401, i en akt där en Bengt Diäkn i Kniva finns nämnd bland vittnena. 

Bengt Diäkns förnamn är intressant, eftersom vi år 1461 finner bergsfogden Erik Bengtsson skriven på Gammelgården, åtminstone som ägare (han bodde nog på Utanhed i Vika).
Det är troligt att Erik är son eller kanske sonson till Bengt Diäkn. Tyvärr finns inte heller här några bevis, men eftersom Erik Bengtssons far måste ha hetat Bengt, och vi har en Bengt på Gammelgården vid rätt tidpunkt, är det ändå en möjlighet. 

Vid 1400-talets mitt och därefter fanns bara tre jordägare av någon betydelse i byn: Erik Bengtsson på Gammelgården, Jeppe Hansson på Rasberg och så Olof Nilsson Stierna, som ägde i stort sett allt annat. 

Erik Bengtsson ägde Gammelgården åtminstone åren 1461-1478. Han hade två mågar: Markvard Olofsson Stierna och Ulf Carlsson. Efter Eriks död ägde Ulf Carlsson en gård i Gammelgården och inget mer i Kniva. Markvard Olofsson, däremot, ägde i stort sett hela Kniva. 

Det var tyska bergsmän som med vattenhjulets hjälp ryckte upp den primitiva bergshanteringen till industriell nivå. Flera av dem var vad vi i dag skulle kalla ingenjörer och likställda. De bodde säkert inte i de små simpla skjulen vid gruvan där de flesta gruvdrängarna fick bo utan hade säkert ekonomiska möjligheter att ordna det bättre för sig. 

Det finns många ortsnamn som slutar på -arvet i Falutrakten, troligen var det så att många av -arvetgårdarna grundlades av en tysk. I Kniva har vi Diskarvet, som kan komma av ”Discher”: snickare; eller av det troligen forntyska mansnamnet Diske.
Dessutom Koparvet, som kommer av det säkert tyska mansnamnet Kope. Det är nog ingen stor överdrift att säga att Kniva, med undantag för de urgamla gårdarna Gammelgården, Staberg, Rasberg och Hagen, befolkades av tyskar och annat gruvfolk på tolv- och trettonhundratalen.

Industriepoken

Nu började den industriella epoken i Kniva, en epok som varade ända in på 1900-talet. Det har funnits minst sju kopparhyttor, en kopparsmedja, glasbruk, gjuteri, träullsfabrik, flera sågverk, tullkvarnar, krutkvarn, bageri och tegelbruk i den lilla byn. Affärer har det också funnits flera. Skola fanns mellan 1794 och 1938. Även hyrstall, krog, kafé, pensionat, barnhem och sjukhem fanns under skilda perioder. 

Skogen spelade också en stor roll i byns historia. Kolningen var viktig här, liksom i alla socknar runt Kopparberget. Mot 1800-talets slut köptes nästan alla de gamla bergfrälseskogarna upp av skogsföretag och plundrades på allt timmer. 

Lantbruket

Redan långt före år 0 började nog de första bönderna odla mark här i byn. De första åkrarna var nog de som än idag odlas strax öster och söder om Stiernhielmsstenen, samt täkterna sydöst om Gamla Stabergs gård. Under århundradena bröts ny mark längs Knivaån, från Storgården och vidare österut mot Svartskär. 

Några riktigt stora gårdar fanns inte i byn förrän mot 1800-talets slut, då Staberg och framförallt Marieberg utökade sina ägor genom dikning och markköp. Marieberg var en mycket stor och rik gård ända in på 1940-talet. 

Nutid

Efter 1950 började byn dö mer och mer. Gårdar lades ner, småindustrier, kvarnar och sågar upphörde, affären stängde och husen stod tomma.
Runt 1970 började folk flytta ut hit igen, men nu var det villor som byggdes, och byn förvandlades till det den är idag: en förort till Falun, med villabebyggelse men knappt någon industriell eller annan verksamhet.
Turismen har fått ökad betydelse i och med upprustningen av Gamla Staberg.